pingpongbollar.blogg.se

Min vuxna dotter kallar mig för NPF-supermamma, då jag lever med barn med NPF- diagnoser och vet faktiskt inget annat. Jag har anpassat mig, lägger upp strategier, försöker vara steget före och framförallt lär jag mig gång på gång på grund av mina egna misstag, att det alltid är något nytt jag måste tänka på, och inte bara räkna med att barnen klarar det. Upprepandet är viktigt. En är så inne i sin egen värld och kämpar med att tolka omvärlden, att det blir svårt att ta in vad jag säger, men jag har lärt mig att se när informationen har gått in eller inte genom att titta i ögonen. En annan lever med ständiga pingpongbollar i hjärnen och lyssnar på mig, men har fem minuter senare totalt glömt bort vad vi pratat om, rycker på axlarna och tänker "what ever".

Ibland känns det som att nu har de förstått och jag slappnar av för att strax inse att det fungerade ju inte alls, för de ofta har svårt att hålla i minnet att delge mig information från annat håll också. Därför blir jag en jobbig förälder som lackar ur när jag inte får den information som jag behöver från t.ex skola, idrotten och andra instanser, för att livet ska fungera för mina barn och jag får gång på gång förklara för andra vuxna att de kan inte bara räkna med att alla barn inte har full koll och klarar att att ta med sig informationen hem, muntligt. Jag blir jobbig, irriterad och inte alls trevlig. Att som mamma stå där och känna sig dum för att jag inte får veta vad jag borde veta, och riskera att mina barn missar något viktigt i sitt liv, gör att jag blir ledsen på insidan och sur på utsidan. Samtidigt vet jag ju att det är mitt barn som inte klarar av att föra hem informationen jag behöver, medan de flesta andra barnen klarar det galant. Men när jag gång på gång flaggar hos andra vuxna ansvariga om förståelse och kommunikation, så blir jag vansinningt arg när jag ändå inte får veta vad jag bör veta. För mycket av hela mitt liv handlar ju om förberedelse, förberedelse och planering, för att alla i hemmet ska veta vad som ska ske och vara redo i sin hjärna. Själv kan jag hoppa på en sista-minuten-resa på några timmars varsel om mitt liv bara handlade om mig, men nu är mitt liv inte så enkelt.

Just nu är min mammahjärna helt slut efter upprepade samtal och diskussioner med skolvärlden, strider med en pappa som vill skuldebelägga sitt barn istället för att agera vuxet, kampen för att få  vuxna ledare att förstå hur mitt barn fungerar, väntan på BUP osv. Och samtalen med mina barn för att de ska förstå sitt värde, inte ge upp och fortsätta kämpa på i både skol- och idrottsvärlden och med kompisar. Det är tufft att behöva säga att de får vara beredda på svek och skitsnack från avundsjuka människor. De människorna finns överallt och tråkigt nog ska man inte lita för mycket på andra för alla är inte godhjärtade. 

Och när dottern kommer hem från klassresan och fått sova helt ensam och ledsen i ett tält, när alla andra fått sova med någon kompis, för att de vuxna inte är kapabla att styra upp allt korrekt, då brinner det i huvudet på mig och vill be allihopa att dra åt helvete, men vet att det är jag som kommer ses som problemet, så då tar energin slut och jag vill bara krypa ihop som en skyddande boll runt mitt ledsna barn och gå i ide tills mitt barn är vuxet.