pingpongbollar.blogg.se

Ja, jag erkänner att ibland är jag bitter. Ibland tar de mörka känslorna över och rumlar runt på insidan. Det väller över mig ibland när jag tänker på hur ruttna en del människor är. Men jag antar att de beter sig som as(es) för att de är bittrare än mig.

Trots alla smällar jag går på gång efter gång så laddar jag ju alltid om och blir starkare. Tyvärr blir jag ju då även hårdare och hårdare. Och med hårdare menar jag att jag drar mig undan mer och mer. För kantstött för att orka bygga nya relationer gång på gång. Orkar inte ge mer av mig själv.

Har haft vänninor som jag kunnat gå över lik för, men tyvärr har lojaliteten sällan varit ömsesidig. 

Har levt i förhållanden med män där jag har blivit tagen för given och bara utnyttjats för att de ska kunna leva sina liv, utan en tanke på att jag också behövde något. Som respekt till exempel. De har valt sig själva, andra kvinnor, alkohol osv. och fått stå sitt kast

 

Men jag tror att grunden till att jag givit upp är nog det som jag sagt sedan länge, att om man inte kan lita på sin mamma, vem kan man då lita på?

Det är så mycket snack om vikten av en närvarande pappa osv, men av egen erfarenhet så tror jag att viktigast av allt är ändå att ha en mamma som finns där och älskar dig oavsett. Som stöttar dig, är dig närmast, försvarar dig, älskar dig villkorslöst, är stolt över över dig oavsett om det är stora eller små steg framåt, ger dig beröm och bekräftar att du är en värdefull människa. Älskar dig även om du inte är så lyckad för stunden, och framför allt finns där i både uppgång och fall. Ger dig tryggheten i att du duger som du är. Att du är värd att älska.

Tyvärr har jag inte fått uppleva det. Min mors kärlek är inte villkorslös. Eller kravlös. Eller snäll i över huvud taget. Den innebär att hon ser sig ha rätt till att få säga vad som helst. Kritisera och såra. Göra ner en som människa, både psykiskt och fysiskt. Till och med när jag stod på livets klippkant så valde hon elakhet, inte stöttning och medkänsla. Och jag tror att den osäkerheten hon har byggt i mig har gjort att jag tagit alldeles för mycket skit av män för att jag inuti mig har ett stort tvivel på att jag är verkligen värd att älska, villkorslöst, bara för den jag är.

 

Jag har fått bygga upp mig själv, på egen hand. Idag är jag nöjd med hur jag lever. Har lugnet, ordningen och stabiliteten jag vill ha för mig och mina barn. Har mycket att se fram emot. Små guldkorn på vägen framåt. Tillsammans med de jag älskar mest. Lever som jag vill. Singel på pappret, men inte ensam. Mina barn är viktigast och det tar mig långt.