Jag har hamnat i läget att jag inte orkar/vågar skapa nya bekantskaper eller bygga upp något socialt liv, samtidigt som jag ibland känner mig så vansinnigt ensam.
Om någon skickar ut en trevare till ett socialt event så blir jag ju jätteglad och känner mig hedrad, men samtidigt så blir jag rädd över att behöva utsätta mig för människor som inte känner mig.
Jag har inga problem att ingå i ett stort sammanhang där man inte måste prata med folk, som t.ex. att gå på stan, konsert osv, men direkt när det är risk för något personligt så backar jag.
Jag är den där på jobbet som sätter mig själv i ett hörn och hoppas att jag är osynlig, helst nära en utgång så jag kan fly obemärkt. Och jag vet ju att det blir en ond cirkel, men samtidigt så tycker jag att det är helt underbart med att mitt hem äntligen är min oas, och när jag kliver in där så är det en sån skön och fridsam känsla som lägger sig över mig, att jag har svårt att lämna den tryggheten i mitt liv och jag njuter varenda sekund jag är hemma, skyddad från omvärldens värderande och tyckande.
Klart jag tycker det skulle vara kul att ha någon att promenera med, eller ta en fika med, men jag inte vill besvära. Folk har ju sitt med sin man eller pojkvän, vänninor, släkt osv. Och ju längre jag är van vid att göra allt/vara själv, ju svårare känns det att göra något tillsammans med någon. För jag vet att om jag utsätter mig för nya bekantskaper så kommer baksmällan efteråt: tvivlet, funderingarna på vad jag har sagt och vilket intryck jag givit. Om jag varit för mycket, sagt något fel, varit filterlös osv. Och då blir jag bara trött av tanken att utsätta mig för risken.
relationer,
