pingpongbollar.blogg.se

När jag blir arg är det oftast för att jag blir ledsen på grund av att jag känner mig sviken. När människor som man trodde man var omtyckt och respekterad av sviker så går något sönder i mig, och sker det tillräckligt många gånger så slutar man lita på personen och då är det svårt att reparera. För när jag tappar tilliten då försvinner min respekt också. 

Oftast när jag blir arg så väljer jag att gå undan för att få känslorna att sjunka så jag inte agerar i impulsiv affekt. Ger det några dagar och funderar mycket på om det är värt att säga något (ger mig själv tid också att lugna ner mig så det inte blir dumma saker jag klämmer ur mig). Men om irritationen är kvar efter det så är dags att ta ett beslut, ta upp det eller släppa det för stunden.

Om jag väljer att inte ta upp det så låter jag det bero, men om personen i fråga gör något igen då är min gräns nådd och då blir det svårt att vara diplomatisk, så att säga. 

Människor som är oviktiga för mig pratar jag aldrig mer med, jag klipper, gör slut, gör klart för dem att hållla sig undan, stänger av och lägger inte mer energi på dem.

Men människor som är viktiga för mig ger jag chans på chans, och visar inte att på insidan gör det ont att besvikelse. Jag försöker verkligen förstå deras agerande och ursäkta dem, skyddar dem från mig själv, så att säga, för jag vet att om jag skulle säga precis vad jag känner så skulle de falla, och det är en människa jag bryr mig om så vill jag ju stärka dem istället för att söndra. Tråkigt nog så fungerar ju inte alla människor så och jag betvivlar att de ens är medvetna om hur mycket en del handlingar kan såra även om de inte agerade som de gjorde för att såra. Tanklöshet och att vara uppslukad i sig själv är nog många gånger orsaken till att man sviker andra. Och allt det där vet jag, för jag försöker alltid tänka ett varv till innan jag dömer, men det gör lika f.. ont på insidan när besvikelsens tårar knackar på.