Det här är kopierat från instagram och det är Nina Rung som skrivit, men det är precis det här jag också menar.
"Det är en timma mellan nyheterna om att en man häktats för misstanke om att han våldtagit ett barn på en förskola och att två män misstänks för att ha våldtagit ett barn. Männen var i 40 - och 60- årsåldern och flickan i tonåren.
Det samtidigt som en man har begått sexuella övergrepp under sex års tid. Nio barn har utsatts. Utsatts på en plats där de ska vara trygga.
Det samtidigt som vi vet att nio av tio utsatta barn aldrig når myndigheters kännedom.
Det samtidigt som vi vet att en våldtäkt i timmen anmäls i Sverige. Och att det enligt självrapporteringsstudier är 13 våldtäkter som begås. Varje timme. Dygnet runt. Här i Sverige.
Det får INTE vara så här. Vi kan INTE nöja oss med att vara ett av världen mest jämställda länder och klappa oss för bröstet. Så länge kvinnor och barn utsätts dag och natt för våldtäkter, våld, hot och trakasserier är vi knappast ett jämställt land.
Det är ett könsbaserat våld som är så vanligt, så normaliserat och så nedärvt så att vi tränas från det att vara små för att tänka oss för. Se oss om. Lära oss varningssignaler. Ha strategier för trygghet.
Men grejen som är så simpel att den är en floskel - men lika sann för det - är att så länge killar och män väljer att använda våld så spelar inte de där strategierna så stor roll. Så länge kvinnors vilja och önskan inte spelar lika stor roll. Så länge män tränas i att tända på kvinnors underordning. Så länge pojkar inte tränas i empati och jämställdhet. Så länge andra killar och män inte säger till och ifrån. Så länge kommer barn och kvinnor utsättas för våld.
Den här tysta pågående terrorn mot barns och kvinnors kroppar måste få ett slut.
Jag vill att du funderar på vad du kan göra för att stoppa det som hindrar barn och kvinnor från verklig frihet. Inte vad någon annan ska göra eller kan göra.
Vad du kan göra."
Det samtidigt som en man har begått sexuella övergrepp under sex års tid. Nio barn har utsatts. Utsatts på en plats där de ska vara trygga.
Det samtidigt som vi vet att nio av tio utsatta barn aldrig når myndigheters kännedom.
Det samtidigt som vi vet att en våldtäkt i timmen anmäls i Sverige. Och att det enligt självrapporteringsstudier är 13 våldtäkter som begås. Varje timme. Dygnet runt. Här i Sverige.
Det får INTE vara så här. Vi kan INTE nöja oss med att vara ett av världen mest jämställda länder och klappa oss för bröstet. Så länge kvinnor och barn utsätts dag och natt för våldtäkter, våld, hot och trakasserier är vi knappast ett jämställt land.
Det är ett könsbaserat våld som är så vanligt, så normaliserat och så nedärvt så att vi tränas från det att vara små för att tänka oss för. Se oss om. Lära oss varningssignaler. Ha strategier för trygghet.
Men grejen som är så simpel att den är en floskel - men lika sann för det - är att så länge killar och män väljer att använda våld så spelar inte de där strategierna så stor roll. Så länge kvinnors vilja och önskan inte spelar lika stor roll. Så länge män tränas i att tända på kvinnors underordning. Så länge pojkar inte tränas i empati och jämställdhet. Så länge andra killar och män inte säger till och ifrån. Så länge kommer barn och kvinnor utsättas för våld.
Den här tysta pågående terrorn mot barns och kvinnors kroppar måste få ett slut.
Jag vill att du funderar på vad du kan göra för att stoppa det som hindrar barn och kvinnor från verklig frihet. Inte vad någon annan ska göra eller kan göra.
Vad du kan göra."
Vi har inte jämställdhet i vårt land. Och det är män som måste säga ifrån. Vi kvinnor har kämpat i generationer men just nu är vårt samhälle vidrigt.
När jag skulle lämna mitt ex. så grät min äldsta dotter av rädsla över vad som skulle kunna hända, då han har en historik i sitt förflutna (innan mig), och en kvinna är väldigt utsatt i den stunden mannen förstår att han kommer bli lämnad, att förhållandet är slut.
Den morgonen han förstod att han gjort slut på sina nya chanser och jag inte gjorde som han ville, så tog han tag i mig på ett sätt han aldrig gjort förut, med en vrede i blicken som var väldigt mörk. Hade hans bror inte varit i huset så vet jag inte vad som hade hänt.
Jag flyttade mindre än en månad efter den händelsen. Jag var rädd hela tiden jag var tvungen att vara kvar i samma hus. Men samtidigt arg, så vansinnigt arg. Och det fick mig att orka fly. För det var det jag gjorde. Jag flydde av rädsla inför nästa bakslag. Jag flydde för att mina barn aldrig skulle hamna i något som barn inte ska behöva uppleva. Jag flydde för att jag visste att jag är värd något bättre. Jag lämnade för att visa min dotter och min son vad en kvinna inte ska acceptera och hur en man inte ska bete sig.
feminism,
jämställdhet,
mänsvåld,
ninarung,
