pingpongbollar.blogg.se

Jag genomgår ju en sorts läkeprocess just nu, då jag syr ihop min trasiga själ och bearbetar svek, skam och besvikelser. Och som jag sagt tidigare så vill jag göra det ordentligt så att jag blir starkare och tryggare i mig själv så att jag aldrig mer låter mig behandlas illa. Jag erkänner att jag skulle gjort det ordentligt för drygt tjugo år sedan, när jag blev bedragen och lämnad för en annan kvinna, men jag var så ung då och kände mig så vansinningt ensam och förvirrad att jag desperat sökte efter känslan att vara älskad igen, alldeles för snabbt. Sen har det tyvärr snurrat på och jag har blivit utnyttjad gång på gång, när det enda jag ville var att bli sedd, älskad och respekterad. Och så ville jag känna trygghet. Men tyvärr blev det inte så. Utan tvärsom. 

 

Idag är jag färdig med sökandet efter att få leva som en riktig "familj". Har mina barn, är "vuxen" och behöver verkligen inte bli omhändertagen. Jag har krasst konstaterat att det tåget har gått för länge sen. Jag kommer aldrig få uppleva att leva riktigt länge med någon som älskar mig för den jag är, då jag nu har levt längre än jag kommer fortsätta leva. Och just nu har jag inget behov av en man.

 

När jag snuddar vid tanken att ens träffa någon så blir jag rädd.

Jag är rädd för mäns egoism. Deras aggressivitet. Deras inställning till att kvinnor ska leva för att serva dem på olika sätt. Deras behov av att spänna musklerna och hota, skrämma, gapa, skrika, ta till våld, döda. Och deras besatthet och bitterhet om man inte gör som de säger. Jag vågar inte utsätta mig för dem igen. Män skrämmer mig. 

 

Så idag väljer jag att bara se en framtid med mina älskade, smarta och vackra barn. Att vara fri, resa, samla på positiva upplevelser, se vackra ställen och skratta. Och njuta av att mitt hem idag verkligen är min oas.