Sitter på morgonen och scrollar igenom rubrikerna på Aftonbladet, och jag kan ju inte påstå att man blir upplyft av allt skit. Kristersson fortsätter acceptera och blunda för SD´s tydlighet med att de är nazister och rasister rakt igenom, Trump fortsätter bräka som en missbildad bullfrog, snorungar springer runt och knivhugger folk inspirerade av en störd grupp som inte tycker att något liv räknas, det skjuts i Sveriges städer, män våldtar och mördar kvinnor och så håller det på. Jag skiter i om jag är en hönsmorsa, ungarna ska hållas vid liv och utvecklingen i världen och Sverige skrämmer mig.
Blir man empatilös i den utseendefixerade erans tid? Är det bara snabba cash som gäller utan hänsyn till människors liv som slås sönder när man dödar? Och tänker de här små skitungarna på att de skadar sin egen familj? Skammen, förtvivlan, smärtan som föräldrarna till de här barnen måste känna gör att det knyter sig i magen på mig.
Och sen tänker jag mycket på hur pressen skulle framställa mitt barn om hen råkar hamna i skottlinjen. Media och "livets hårda skola"-folk skulle sitta där och tro sig känna vår familj. Flashbackarna skulle vräka ur sig vidrigheter och vända på saker och ting så att det till slut inte skulle spegla min familj ett dugg.
Vaknade klockan 03 med ett ryck efter en hemsk mardröm, den var så hemsk och verklig att jag knappt kan sätta ord på den med rädsla att den ska bli sann. Tänk vad en del människor kan skapa sår och spår i en att man till och med drömmer mardrömmar om dem. Släktet män känns väldigt långt borta vill jag lova.
Idag ska jag leta efter upplyftande saker som får mig att stilla oron. Här ska tankas kärlek och sinnesro.
rädsla,
Kommentera