pingpongbollar.blogg.se

 

Nu har alla panik över att hösten är här, och ja, det är inte kul när det regnar och en storm är på g. Men vi får inte glömma att hösten även kan vara vacker med kalla, soliga dagar då luften är uppfriskande.

Sonen och jag packade ihop insynsskydd och annat löst/lätt på balkongen och bar ner i källaren, om det nu kommer vindar som vill ta med sig saker. Samtidigt tog jag upp allla vinterkängor, och har även plockat fram och gått igenom våra vinterkläder, så vi är beredda i fall att vintern helt plötsligt är här. Snart är ju barnen färdigväxta, och man slipper checka varje år vad som har vuxits ur.

 

Gårdagen tog musten ur mig då det var mycket att rodda i. Och då tyckte kroppen att vi slår till med lite kristallsjuka som grädde på moset så blir det nog bra. Så idag säger hela kroppen ifrån.

Känner mig så vansinnigt ensam ibland i allt jag måste orka själv. Att alltid vara stark och stå upp och strida för andra. Vilket jag gör av kärlek och jag skulle aldrig göra annorlunda när det gäller mina barn, men det tar ändå mycket energi. När det gäller mina barn så vet jag ju att det betalar sig i längden, och där finns ju inget annat alternativ än att stå upp.

 

Men när jag tänker på alla vuxna som bara utnyttjat mig (både ekonomiskt och känslomässigt), men bit för bit trasat sönder min självkänsla, och sen misskrediterat mig inför andra, så undrar jag när jag ska få tillbaka någon form av upprättelse. Ett erkännande, en ursäkt från de runt omkring som vet, de som såg/ser, men aldrig stod/står upp för mig.

Eller ens frågar: Vad är det som har hänt?